Sanna Rayman skriver idag (31/7) på ledarplats i Svenska dagbladet att SAC inte är en vanlig fackförening. Rayman utmålar SAC som en våldsam organisation och hon hävdar att SAC använder sig av knogjärn i sitt fackliga arbete.
Desinformationen om att syndikalister skulle vara våldsamma och beväpnade sprids sedan flera år av fascistiska och nazistiska organisationer i Sverige. Allt sedan mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999, har högerextrema krafter spridit ut myten om att syndikalister är våldsamma i ett försök att legitimera det politiska mordet på Björn Söderberg. Björn var fackligt aktiv syndikalist, uttalad pacifist och icke-våldare. Han mördades av nazister p g a sitt fackliga engagemang. Hans mördare är idag utsläppta efter att ha avtjänat 7 år i fängelse och kartlägger återigen ”politiska motståndare”.
Det är beklagligt att Sanna Rayman inte kollar sina källor innan hon skriver på ledarplats.
Det är tragiskt att Svenska dagbladets ledarredaktion sprider desinformation om SAC med högerextremt ursprung. Det rimmar också ganska illa med ambitionen att vara en kvalitativ morgontidning.
Men angreppet i Svenska dagbladet innehåller också en annan myt som Svd sprider till leda och det är ”SAC ger sig inte, trots att de saknar lagligt stöd för sina krav och sin aktion”. I min vildaste fantasi trodde jag att Sanna Rayman var anhängare av yttrandefrihet och demokrati, vilket faktiskt innebär att det står varje medborgare fritt att yttra vilka krav som helst. Men Rayman framför här ståndpunkten att staten skulle avgöra vad man får säga och tycka. Låter som Iran eller Nordkorea i mina öron. Det är alltid lika intressant när så kallade liberaler kommer ut ur garderoben och visar vad de egentligen står för.
Att fackliga stridsåtgärder är tillåtna står faktiskt inskrivet i svensk grundlag. Finns det inga krav på kompetens för att få skriva på ledarplats i Svd?
Utdrag ur svensk grundlag (Regeringsformen):
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform
2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter
”17 § Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal. Lag (1976:871).”
En viktig detalj här är att den fackliga stridsrätten skrevs in i grundlagen först 1976. Innan dess hade fackföreningar i cirka 100 år vidtagit stridsåtgärder i Sverige utan stöd i grundlagen och det var också helt i sin ordning. Min poäng är att så kallade liberaler som Sanna Rayman, ifrågasätter stridsrätten trots att den blivit inskriven i grundlagen.
Okej, Rayman verkar vara ute och cykla, men vad betyder egentligen ”om annat ej följer av lag eller avtal”? Kan man avtala bort stridsåtgärderna?
En fackförening och en arbetsgivare som ingått kollektivavtal är båda bundna av fredsplikt, dvs man får inte ta till stridsåtgärder så länge avtalet gäller. När arbetare strejkar trots att fredsplikt råder, så kallas strejken vild. Det finns även lagar som begränsar stridsrätten, t ex LOA (Lag om offentlig anställning) paragraf 23 som anger vilka stridsåtgärder som är tillåtna för personer som jobbar med myndighetsutövning, samt att politiska stridsåtgärder är helt förbjudna för alla som omfattas av LOA.
[…] Denna lögn, som i vanliga fall bara sprids av fascistiska och nazistiska organisationer mötte en stark reaktion på bloggar och twitter under helgen. Då många befarade att detta uttalande kunde leda till sänkta trösklar för polisingripanden mot facklig verksamhet. Läs om reaktionen här och här. […]